Uppdaterat 20-10-18

De flesta människor har vid något tillfälle sett en bisvärm.
Det är en fantastisk naturupplevelse att se kanske 20 000 bin, sittande i en stor klase.
Men hur går det till, och varför svärmar bina?
Som det skrivits i nybörjarspalter, så vet ju alla vid det här laget, att befruktningen av drottningen sker högt uppe i luften. När detta är klart kan drottningen producera ägg i flera år, och ge upphov till nya individer. Men som skrevs i någon av de första artiklarna, kan man betrakta hela bisamhället som en individ.
Individen bisamhället fortplantar, eller med ett bättre ord, förmerar sig genom delning. En annan insekt som använder samma teknik är myran, som förövrigt är släkt med bina (gaddsteklar). Själva skeendet kallas för svärmning.
Exakt vad som utlöser driften att svärma är inte vetenskapligt fastlagt. En teori skall vi försöka beskriva.

När bisamhället startar sin utveckling på våren, kommer en del av de sk. vinterbina att utveckla sina fodersaftkörtlar. Detta är en förutsättning för att de nykläckta larverna skall få mat. Så småningom kryper dom första bina ur sina celler.
När dessa bin är sex dagar gamla producerar dom fodersaft och blir ambin. Efterhand så dör dom gamla vinterbina men samhället fortsätter att växa. Som alla mins så lägger drottningen 2-3000 ägg per dygn. Varje ambi kan mata två till tre larver.
Detta leder som alla förstår till ett stadium då det finns för många ambin i förhållande till larver att mata. Plötsligt innehåller samhället en massa ungbin som är mer eller mindre sysslolösa. Detta verkar som en signal för svärmning.
Man säger att det är viktigt att drottningen har plats för äggläggning. Självklart är det så, annars infinner sig obalansen tidigare.
Förr i tiden var det viktigt att bina svärmade, det var så man fick fler samhällen. Ett gammalt talesätt var att en svärm före midsommar var lika mycket värd som ett lass hö. I dag inriktas biodlingen på att förhindra svärmning och på så sätt ge större honungsskörd.

Svärmningens förlopp

När bina kommit i svärmstämning, dvs. när någon faktor utlöst beslutet att dela sig, måste de först och främst sörja för modersamhällets fortlevnad. Detta gör de genom att bygga drottningceller. Ofta ganska många. Drottningen lägger ägg i dessa, och bina matar larverna med det speciella drottningfodret.
Nästa sak som sker är att drottningen slutar lägga ägg. Hon måste banta för att bli flygduglig. Nu sitter samhället i stort sett sysslolöst fram till dess att drottningcellerna täcks på nionde dygnet.
När svärmningen sammanfaller med en dragperiod, går biodlaren alltså miste om en hel del honung. Täckningen av den första drottningcellen utlöser svärmningen. Om vädret är lämpligt, flyger ungefär hälften av samhället ut med blixtens hastighet.
Innan de flyger ut har de fyllt sina honungsblåsor med färdmat för att få en snabbstart av det nya samhället. Drottningen lämnar kupan bland de sista.
Några bin hittar en lämplig gren eller dylikt, och sätter sig där som ett litet klot. Drottningen ansluter sig till klotet, och snart har alla svärmbin samlats på samma ställe. Nu ser man den typiska bisvärmen, med alla bina i en stor klase.
När svärmen sitter lugnt, flyger ett antal spejarbin ut för att finna en ny bostad. Ofta har dessa spejare varit ute flera dagar före svärmningen och sonderat terrängen. Ihåliga träd, skorstenar eller andra utrymmen undersöks. Platser där bin bott tidigare, är särskilt attraktiva. Efter hand kommer spejarbina tillbaka till svärmen. Det bi som hittat den bästa bostaden, lyckas alltid övertyga de andra om detta. Även här är det dansen som är språket.
Finns det tveksamhet om bostadens förträfflighet, flyger flera bin iväg för att undersöka saken. Är allt i sin ordning flyger svärmen dit och etablerar sig. Redan efter någon timma är de första vaxcellerna byggda, och drottningen börjar sin äggläggning.

I modersamhället går livet vidare.

När den första ungdrottningen krupit ur sin cell, biter bina sönder de överflödiga och dödar drottningarna där. Detta förutsatt att bina fått nog av svärmning. Det händer att den först utkrupna drottningen ger sig ut med en andrasvärm. Den drottning som blir kvar flyger ut och parar sig. Därmed är cirkeln sluten.

Hur undviker man svärmar.

Binas sätt att bilda nya samhällen är ju genom svärmningen.
Men, bisvärmar kan ställa till med mycket elände för oss människor, särskilt när de söker bostad i skorstenar och liknande ställen i våra hus. Det finns många berättelser om vilka hemskheter bisvärmar ställt till med. Bland det värsta som kommit till vår kännedom, var när en svärm gått ner genom en sotig skorstenspipa och kommit in i lägenheten. Ni kan säkert föreställa er hur det sett ut när tusentals sotiga bin förvirrat flugit omkring på tapeter, gardiner, vita tak osv.

Det borde vara en självklarhet för varje biodlare, att göra vad som är möjligt för att hindra bisvärmar att flyga iväg från bigården.
Man kan inte ge sig i strid med binas natur, där svärmningsinstinkten är en förutsättning för fortlevnad, men det finns ändå mycket biodlaren kan göra.
Att skapa en bra miljö för samhället är mycket viktigt när det gäller att undertrycka behovet av svärmning. Vad är då en bra miljö för ett bisamhälle? En bra miljö är det samma som ett samhälle i balans, där drottningen lägger ägg obehindrat, där det finns lagom många ambin som matar larverna, där det finns plats och möjlighet för byggbina att tillverka lagringsceller när det är nektardrag, och där det är lätt för bina att hålla rätt temperatur och luftfuktighet.
Sysslolöshet är en betydande faktor för utlösning av svärmningsbehovet. Om drottningens utrymme för äggläggning är mindre än hennes kapacitet, måste hon dra ner på aktiviteten. Då kommer samhället så småningom till ett läge då antalet ambin är för stort i förhållande till det antal larver som skall matas. De sysslolösa ambina ger samhället signaler om obalans. Likadant är det om inte byggbina får användning för de vaxfjäll som utsöndras under nektardraget.

De här faktorerna kan biodlaren lätt ordna med, genom att ge bina ordentligt med plats i god tid. Det är avgjort bättre med för många ramar i yngelrummet, än för få. På samma sätt är det med skattlådorna, väntar man med att sätta på en ny till dess att sista ramen är fylld, ja då kan svärmbehovet redan infunnit sig. Vissa samhällen kan komma i svärmstämning trots alla trivselbefrämjande åtgärder. Inte sällan beror det på att drottningens feromonproduktion avtagit på grund av ålder eller av annan orsak. Samhällen med unga drottningar svärmar sällan.
Genom att byta ut drottningen efter två säsonger, minskar man risken för svärmning högst påtagligt.
För att veta om samhället är på väg att svärma, måste man öppna det och kontrollera i yngelrummet om det finns drottningceller eller ej. Under svärmningstiden gör man en kontroll i veckan.

Vad gör man då när man upptäcker att bina bestämt sig för att svärma?

Har man ett samhälle som har förberett sig att svärma så kan man göra på följande vis: •Flytta samhället åt sidan och sätt en ny botten på den gamla platsen.
•Sätt ett tomt yngelrum på den nya botten.
•Leta reda på drottningen och häng den ramen hon går på i det nya yngelrummet.
•Inga viseceller får finnas på denna ram.
•Häng dit en ram med täckt yngel, foderkakor och tomkakor så att lådan blir full.
•Avläggaren som nu står vid sidanom skall ha viceceller, resten av yngelkakorna foder och vatten.
•Efter 2 dagar tar du bort yngelkakan som den gamla drottningen fick och hänger den i avläggaren.
•Nu har du två samhällen och svärmlusten är borta.

Många biodlare kvider för detta arbete, särskilt om det finns flera tunga skattlådor som skall lyftas av och på. Yrkesbiodlare med flera hundra samhällen kan som alla förstår inte klara en sådan arbetsbörda. En metod att ha kontroll över svärmarna, är att hindra drottningen att följa svärmen. När man byter drottning i ett samhälle, ser man till att dels märka henne med en färgprick på mellankroppens ryggsköld, dels att vingklippa henne. Vingklippning innebär att högst två tredjedelar av vänster eller höger vingpar klipps av. Det man vunnit med dessa två åtgärder är att det är lätt att hitta drottningen i yngelrummet och att man gjort henne oförmögen att flyga. Om samhället svärmar, faller drottningen till marken och svärmen återvänder till kupan. Är man hemma vid tillfället, kan man hitta drottningen på marken och göra en avläggare dvs ett nytt samhälle.
Vill man inte utöka sin bigård, kan man förena avläggaren med ett samhälle som behöver förstärkning.
Ett annat mycket använt sätt för att hindra svärmar att flyga bort, är att lägga ett spärrgaller under yngelrummet. Drottningen kan naturligtvis inte följa med om bina går ut i svärm, vilket betyder att svärmbina återkommer efter en stund. Yrkesbiodlare använder ofta denna metod.
Den förutsätter, för att vara lättanvänd, en specialbyggd botten där man utifrån kan reglera om bina skall gå genom spärrgallret eller ej för att komma ut.
Man kan inte spärra samhället och sedan glömma bort det. En nyfödd drottning dräper som regel den gamla, och därför måste man öppna så att den nya kan komma ut och para sig. Likaså måste man släppa ut drönarna som inte heller kommer igenom spärrgallret.

Svärmvillighet ligger delvis i arvet

Man kan alltså odla bin som sällan kommer i svärmstämning. Antingen köper man drottningar från drottningodlare med svärmtröga stammar, eller så odlar man själv från de egna bina som visar minst intresse för att bygga drottningceller. Om man tycker att ens egna material är allt för dåligt, så kan det vara en god idé att hämta från annat håll. En kakbit med nyckläckta larver är lätt att transportera, för att inte tala om larver från en Jenter ram.
Ännu trevligare är att hämta kläckfärdiga drottningceller från föreningens bigård. Detta kan på lite sikt ge en förbättring hos många medlemmar, under förutsättning att föreningen kan hålla sig med bra avelsdrottningar. Att odla drottningar själv är en mycket intressant del av biodlingen. En förutsättning för att behålla en eller flera bra stammar inom ett område är att biodlarna där kommit överens om att hålla samma biras. Ungdrottningen flyger ganska långt från hemkupan för att para sig, och drönarnas gener har naturligtvis stor betydelse för egenskaperna hos de arbetsbin som sedermera blir resultatet av parningen. Drönaren är ju född ur ett obefruktat ägg och för sålunda sin mors och sina morföräldrars arvsmassa vidare.

Sammanställt av Curt Augustsson

Kommentar.

rent definitionsmässigt är det samhället ( den gamla drottningen och ett antal arbetsbin) som lämnar kupan. Kvar blir en ny drottning med nya genetiska egenskaper. De gamla bina dör så småningom och ersätts med den nya drottningens avkomma – ett nytt samhälle har bildats. Många biodlare definierar dock ett bisamhälle = en kupa, oavsett att det är en annan superorganism med andra egenskaper efter svärmning