uppdaterat 2018-11-16

När linden blommar är vattnet tillräckligt varmt för utomhusbad.

Tilia cordata ( T ulmifolia, T parvifolia, T europaea )

Nektar 3

Pollen 1

Honungsdagg 1

Svenska lind, skogslind

Engelska Littleleaf Linden,Small-leaved Lime, Lime Tree

Norska lind, skogslind

Danska småbladet lind

Tyska Winterlinde

Finska metsälehmus, niipuu

Mat och dryck blommor och det närmaste bladet används till te

Användning

Lind (Tiliaceae cordata) cordata är vår viltväxande skogslind. Bohuslinden är den andra vilda arten i Sverige, men den förekommer mycket sällsynt.

Arten bohuslind (T. platyphyllos) skiljer sig från skogslinden genom håriga blad och bladskaft, och hårda tjockskaliga nötter med fem tydliga åsar.

Parklind (T. x vulgaris) är en hybrid mellan lind och bohuslind, den är i sina karaktärer ett mellanting mellan de båda föräldraarterna, men kan skiljas från dem på kombinationen av kala bladskaft och hårda nötter.

Linden är ett mäktigt träd som kan nå 30 meters höjd. Skogslinden blommar som regel i slutet av juli. Parklinden blommar ca 14 dagar tidigare. 

10% av björkallergikerna reagerar på pollenet

Biväxt

Bladlöss på lind ger honungsdagg.

Linden är en utmärkt nektarleverantör, och om vädret är det rätta kan det bli en hel del lindhonung i kuporna. Den rena lindhonungen är grönskimrande i okristalliserat tillstånd. Smaken är karakteristisk, med tydlig mintarom. Ofta förekommer bladlöss på linden, och bina samlar honungsdagg samtidigt som de samlar nektar. Man bör alltså vara försiktig med att invintra på lindhonung.

Lind och bidöd

Under lindar hittar man ibland döda insekter. Mestadels humlor men även honungsbin. Tidigare ansåg man att det berodde på att nektarn innehöll manos , som bin och humlor inte tål. Analyser av nektarn har visat att den inte innehåller någon manos.

Linden blommar 11 dagar. Undersökningar har visat att humlor som besöker linden dag 8 eller senare efter början av blomningen återvänder till samhället utan att medföra någon nektar. Förklaringen till de döda insekterna är troligtvis svält. Att det blir så många under just lindar kan bero på att den är den dominerande nektarkällan vid den tiden. Varför de fortsätter att besöka lindarna när nektarlödet sinat är lite oklart. En teori är att.nektarn kan innehålla koffein och det atrakterar humlor och bin. (Data bygger främst på Telia tommentosa – silverlind )

Beskrivning.

Lind är ett lövfällande, upp till drygt 20 meter högt träd med stor krona och hjärtlika blad. Från nedre delen av stammen bildas ofta mängder med skott. Årsskotten är kala. Bladen är små, gröna och kala, bladundersidan är blågrön och har små rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Höstfärgen är gulgrön. Lind blommar i juli-augusti med bleka blommor som sitter tillsammans i upprätta eller hängande klasar. Blomklasarna har vanligen mellan fem och femton blommor. Linden är insektspollinerad till skillnad från de flesta andra träd, arten blommar sent och är det träd som blommar sist på säsongen. Nöten är rund till päronformad, tunnskalig med otydliga åsar.

 

Äldsta-största. Linden kan bli upp till 22 meter hög. Största kända stamomkrets hade en lind i Närke som mätte 8,35 meter i brösthöjd. Lindar i Tyskland uppges bli över 1000 år gamla.

Utbredning. Lind är vanlig i södra och mellersta Sverige. Den hör hemma i ädellövskogarnas flora, liksom alm (Ulmus glabra), lönn (Acer platanoides) och ek (Quercus robur). 

Första fynduppgift är från medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Veden är mjuk och används ofta till snideriarbeten, flera av regalskeppets Vasas skulpturer är till exempel gjorda av lind. Veden har också använts för framställning av ritkol. Barken har ett bastlager som använts till rep, mattor och för trädgårdsändamål. Lindblommor har använts i medicinen sedan medeltiden eftersom te av lindblommor ansågs svettdrivande.  Inom farmakologin har både blommor, bark och kol använts (Tiliæ Flores, Cortex interior, Carbones). Lind planteras ofta som parkträd, även om hybriden parklind (T. x vulgaris) är vanligare i odling.

Övrigt. Carl von Linnés far tog sitt efternamn efter en ovanligt stor lind som växte vid Stegaryd i Småland.

Etymologi. Artnamnet cordata är från latinets cordatus (hjärtlik, hjärtformig) och syftar på bladformen. Det svenska namnet lind är känt sedan medeltiden (Fries 1904).