Biavel och pollination för uthålligt lantbruk

KSLA-konferensen

AgrD Kerstin Ebbersten
Inst Husdjursgenetik
Box 7023, SLU
750 07 Uppsala
KSLA-pollinationskonferens,
22 oktober 1998, Stockholm

Uthålliga avelssystem för våra domesticerade arter av djur och växter är viktigt för såväl våra ekologiska som ekonomiska system. Landskapets mångfald är beroende av pollinatörer. En fungerande biodling är av dessa skäl en viktig men föga uppmärksammad verksamhet i samhället. Dessa frågor behandlades emellertid utförligt vid UNCED i Rio 1992 och redovisas bl a i de två dokumenten Agenda-21 och Konventionen om biologisk mångfald. Generellt kan man säga att pollinatörerna är osynliga hjälp-motorer i ekosystemen. Pollinationsnätverket måste värnas genom aktiviteter som stärker biologisk mångfald och ekologiska samband mellan växt och djur. Mer än åttio procent av alla växtslag är beroende av pollinatörer. Minst en tredjedel av vårt dagliga bröd har direkt anknytning till djurpollinerade växter (Buchman & Nabhan 1996).

Honungsbiet är en nyttoinsekt som människan har haft i sin tjänst under mycket lång tid. Biet är inte tamt och kan inte heller bli det även om det är domesticerat. Biets viktigaste uppgift i människans tjänst har alltid ansetts vara att producera honung och vax. Mer generellt får nog biets viktigaste uppgift anses vara pollinering av ett stort antal växtslag i naturen inklusive lantbruks- och trädgårdsväxter. Många andra djurarter än bina hjälper visserligen till som pollinatörer; tex skalbaggar, humlor, vilda biarter, flugor, fjärilar, och fåglar.

Honungsbin är sociala insekter och lever i samhällen som kännetecknas av nära samvaro mellan individer från flera generationer. En ändamålsenligt utformad parningsstruktur och genetisk utformning inom och mellan samhällena säkerställer biets livskraft och långsiktiga överlevnadsförmåga.

Bisamhället är en mycket speciell organism; det kan leva under mycket lång tid, i princip i evighet, medan dess enskilda medlemmar ständigt byts ut. Drottningen lever oftast ett eller två år, medan arbetsbina endast lever i fem veckor utom under vintern då de lever längre (från september till ungefär maj). Drönarna, som har till uppgift att befrukta drottningarna, lever 3-4 månader och endast under sommaren. Drottningen i bisamhället är moder till alla arbetsbina. Arbetsbina i samhället är därför nära besläktade med drottningen och med varandra. Andra drottningar, de som producerat haploida drönare för parning, är fäder. Bin är alltså ett slags hermafroditer.

Alla spermier som produceras av en drönare är identiska på grund av att drönaren härstammar från ett obefruktat ägg. Alla arbetsbin som härstammar ur en enskild drönares spermier blir därför en slags halv-tvillingar, enligt amerikansk terminologi supersystrar, vilka är besläkade till 75%. Eftersom drottningen parar sig med många drönare (15-25 st) kommer hon att producera lika många (15-25) grupper av supersystrar, vid sidan om ordinarie hel- och halvsystrar. Den genomsnittliga släktskapen inom hela bisamhället beror alltså på hur många drönare drottningen parat sig med och drönarnas genetiska ursprung.

Släktskapen mellan arbetsbin inom samhället ökar drastiskt vid konsekvent använding av parningsstation/inseminering på grund av reducerat antal och besläktade drönarproducerande drottningar. Biets genetiskt grundade anpassningsförmåga/pollinationsförmåga reduceras härvid jämfört med friparande samhällen/populationer.

Biodlarna arbetar med avelsarbete i avsikt att erhålla ”bättre bin” med avseende på honungsavkastning mm. Genom systematiskt nyttjande av parningsstationer och inseminering har man framgångsrikt ökat den genetiska likheten mellan bin såväl inom enskilda samhällen som inom hela bipopulationerna. Detta arbete leder emellertid också mycket snabbt till en minskad genetisk variation såväl mellan arbetsbina inom enskilda bisamhällen, som totalt för bipopulationerna. Konsekvenserna av graden av släktskap mellan arbetsbin inom samhällena är emellertid idag inte klargjorda och än mindre förstådda.

Bin har sedan urminnes tid varit människans följeslagare. Tidigare har man emellertid inte bedrivit aktivt avelsarbete, såsom vi gör idag, i syfte att öka produktionen och att därmed på kort sikt få ett större ekonomiskt utbyte av nyttjandet/brukandet av naturresurserna. Vad man dock inte alltid tänker på är att gränsen mellan att bruka och förbruka är subtil och ibland svår att upptäcka i tid. För att kunna bruka utan att förbruka måste tex avelsarbetet ske på ett sådant sätt att naturresursen biologisk/genetisk mångfald bibehålles. Honungsbiet har funnits som art i många miljoner år/generationer. Detta betyder att honungsbiet har en naturlig förmåga att bibehålla sin genetiska variation tillräckligt stor för att överleva på lång sikt. De fundamentala faktorerna bakom denna förmåga redovisas utförligt i skriften ”Genetic relationships, generation interval and effective population size in the honey bee”(Ebbersten, 1996).

Det moderna avelsarbetet, som förutsätter att man nyttjar avelsstationer med ett begränsat urval av drönarproducerande samhällen (drottningar), leder på ganska kort tid till en mycket stark reduktion av den genetiska basen. Att biavelsarbetet gått någorlunda bra hittills betyder inte nödvändigtvis att det kommer att gå bra även fortsättningsvis med den nuvarande strategin. Det är i ekologiska sammanhang inte ovanligt att man inte observerar förändringar förrän det ekologiska systemet är utmattat, och till och med skadas (förlorar resiliens).

Den allmänna kunskapen om betydelsen av genetisk variation inom biodlingen är låg. Detta innebär också att implementeringen av ”Konventionen om genetisk mångfald” ännu ej erhållit tillfredsställande uppmärksamhet inom biodlingen.

Avelsarbetet inom biodlingen påverkar binas förmåga att pollinera växterna som i sin tur utgör fundamentet för vår existens i form av föda, fiber, bränsle, byggmaterial, medicin m m. Växterna är dessutom väsentliga för att stabilisera klimatet på jorden och för att balansera tillgången på sötvatten, etc. Bina är alltså helt enkelt en primärproduktionens motor.

Referenser

Agenda-21; handlingsprogrammet från FN:s konferens om miljö- och utveckling (UNCED) i Rio 1992.

Buchmann, S. & Nabhan, G. (1996b). The forgotten pollinators. Shearwater Books/Island Press, 292 pp.

Ebbersten, K. (1996). Genetic relationships, generation interval and effective population size in the honey bee (Apis mellifera L.).Department of Animal Breeding and Genetics, SLU, P.O. Box 7023, S-75007 Uppsala 1996. Report 124, 236 pp. ISSN 0347-9706, ISBN 91-576-5144-2. (Diss.)

Konventionen om biologisk mångfald. (Convention on biological diversity. Principle 15 in Rio Declaration on Environment and Development, 1992. United Nations).